Är du ensam i kväll?

Är du ensam i kväll?

Mina förhoppningar när jag som tjugotvååring, jag är 47 nu, åkte till Österrike i några kvinnliga vänners fotspår för att bli Staatsschilehrer var högt uppskruvade. Förhoppningarna handlade om allt från fantastisk skidåkning till heta möten med kvinnor.

Skidlärare blev jag och det var riktigt roligt, det är ett riktigt seriöst arbete i Österrike, men några heta möten blev det inte av. Jag upptäckte till min fasa att jag var alldeles för blyg! Jag vågade inte ens bjuda upp eller ”give the look”, allra minst invitera till något mer intressant samspel. Till och med den lille försynte killen jag delade rum med berättade så småningom om vilda stunder med en av de vackra skidlärarinnorna. Ja, ja, jag får lägga ribban litet lägre var min slutsats då.

Idag är jag fortfarande blyg. Inte lika mycket, men …

Efter många år som lednings, verksamhets och ledarskapskonsult med många uppdrag och projekt i min erfarenhetsbank är jag fortfarande blyg men inte lika mycket. Jag kan möta många människor och grupper på ett bättre sätt och själv må bättre i dessa möten och processer. När det kommer till kvinnor har jag tränat under åren och jag vågar framträda med sång-musik-dans; dela med mig av mina ord, känslor och tankar på ett sätt som blir allt mer öppet och avslappnat.

Men… när det kommer till att på allvar presentera vad jag egentligen vill med mitt liv kan jag känna samma blyghet som jag kände inför kvinnor tidigare. Att säga att jag förutom att jag är professionell expert på utvecklings och förbättringsarbete även är konstnär, sångare, musiker, performanceartist, dansare, poet samt terapeut under utbildning tar emot.

 Ändå har min kropp sagt till mig i trettio år: -Erkänn! Det är sanningen om dig. Ge dig. Lyssna på mig! 50% av dig är denna kreativa, skapande och galna människa.

Att ta ansvar för det genuina inom mig och dig

Som människa, ledare, chef, medarbetare, världsmedborgare står vi inför omvälvningar och kanske rent konkreta förändringar som vi bara sett början på. När de stora floderna inte når till havet på grund av bevattning av odlingar och golfbanor, när snart det inte finns någon yta kvar med ursprunglig fauna NÅGON STANS på hela jordklotet, när vi kanske omkommer i högre grad i värme-fukt-kyla-virus, när rent vatten och mark att odla på blir bakgrund till krig igen, när över en miljard kineser resepktive indier inser att de är flest i världen och tar över råvarukällor och infrastruktur över hela jordklotet, när ett skrämt USA börjar trappa upp sin aggressivitet än mer, när ett kärnkraftverk exploderar och rent ut sagt ”öde”lägger stora områden i folkrika trakter osv, osv.

Gåvan då? Solen, jorden och växtlighetens och djurens skönhet? Alla de fantastiska skapelser människorna åstadkommit? Kärleken, vänligheten och stödet mellan människor? Åtrån och passionen vi älskar och skapar nytt med?

Det finns självklart inga färdiga svar på var vi är på väg men tidigare exempel visar att vi som art inte reagerar särskilt snabbt när det visar sig att våra mönster är destruktiva på global nivå och samhällsnivå. En verklig evolution vore att vi lyckas vara mer än 6 miljarder och fortsätta en trend där fler får ta de del av fler gåvor UTAN att förstöra och förtära planetens fantastiska tillvaro och skapelse.

För att detta skall bli och vara möjligt MÅSTE vi hitta in till, hitta våra mest genuina strängar av levande-skapande-generöst liv inom oss. Det är sannt att vi måste älska, beröra och föra oss själva och varandra till de tillstånd och processer som gagnar oss.

 Att våga välja mer

Om vi vet att ohöljd konsumism är symptom på ett system som förtär resurserna är det upp till mig att utifrån vem jag innerst inne är och tror på välja i vardagen. Bussen eller Bilen? Sopsortera eller Låta bli? Köpa Vindkraftsel eller Kärnkrafts/kol el? Arbeta för det nya/nya lösningar eller för Mer av det samma? Välja Trygghet till rigor mortis eller Rörelse med inbyggda risker? Var skall svaret komma ifrån? Det måste komma innifrån. Vi har hört beskrivningar och förklaringar så länge. Nu är det viktiga att det är handlingar vi genomför. Utifrån värderingar och vår innersta tro behöver vi göra vardagsvalen.

Alla vill bli älskade, alla vill bli uppskattade och sedda, alla vill undvika brist

Mary Philipsson, präst i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm, sade i en predikan: -Det finns en enda fråga. En enda fråga vi försöker få svar på hela våra liv. Vilken är frågan? Jo alla försöker få svar på en och samma frågan. Är jag älskad?

Det kan jag bara hålla med om. Kan vi inte få svaret vi behöver, nämligen att vi är bra och älskade som vi är börjar vi söka ersättningar. Apropå ”the Luxury Summit” som jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Samma sak möter jag i organisationer och företag. I brist på mänsklig kontakt, verkligt bra feedback och personlig uppskattning börjar subgrupper intrigera, skitsnacket om ledare och andra ökar på fika pauser, resultaten och prestationsförmågan sjunker eller ökar inte som förväntat. Vi har trott på en modell där det finns en linjär ekvation mellan arbete, belöningar och tillfredställelse. På en grundläggande nivå fungerar modellen men ju längre vi lever, ju mer kompetens vi får, ju mer vi är i andra miljöer där vår förståelsehorisont vidgas ju mer pågår livet parallellt eller som ett hologram.

Våra parallella liv – där för vissa bandbredden att få plats med så mycket som pågår samtidigt är det viktiga och andra noga väljer ut ett antal parallelliteter och styr dessa noggrannt – behöver sammanfogas och integreras i vårt inre. Aldrig förut har sådana möjligheter med resor, kunskap, nöjen, träning, utbildningar, relationer funnits. Samtidigt om klimathoten realiseras och om regeringar med kärnvapen går överstyr/terrorismen ökar hoten mot oss så tydligt och globalt. Hur integera detta? Hur njuta av lyxen och samtidigt arbeta för något mer hållbart?

Konsumera ännu mer, träna ännu hårdare, pröva ännu fler droger och sexvarianter?

Gud finns i relationerna… även med mig själv

Vad är jag egentligen ute efter? I samtal med en konsultkollega kom jag idag faktiskt fram till att (förutom upplevelser från en trasig, kontakt inkompetent uppväxt med mina föräldrar OCH höjdupplevelser av teamwork från idrott och konstskapande när ”flow” inträffar mellan flera människor) så är en andlig kontakt med livets skapande krafter en av mina drivkrafter.

Det finns hopp, det finns goda krafter, det går att ändra kontakt och kommunikationsmönster så att fiendskap omvandlas till vänskap. Jag har sett det, jag har hjälpt andra att skapa detta och utifrån ett nytt kärleksfullare kontrakt skapa grupparbete och verksamheter de och deras kunder är verkligen glada för. Det finns allt att göra för dig och för mig. Vi kan ändra världen som den norske filosofen skrev för många år sedan. Frågan är om vi vågar utmana det som Jesus enligt berättelsen rensade templet på. Överdriven kommers och girighet.

Vem sätter ribban? Vem drar gränsen? Vem skall vi gå till? Gå till källan inom dig sade prästen jag pratade med när allt såg meningslöst ut. Det har varit ett riktigt arbete, hårt arbete i flera år som också lett till att jag tvingat mig själv till nya erfarenheter.

Det har det varit värt och nu som 47 åring skapar jag konstnärligt ett par dagar i veckan, arbetar med större glädje och energi som konsult och ser fram emot den dagen jag kommer att börja göra en ideell insats för något jag tror på. Gratis! Ja, jag säger gratis. Arbeta utan att kräva betalning för något jag tror på. Inte vara rädd längre för överlevnad och brist på pengar eller lyx. Det är ju gammalmodigt. Det vet jag och vi ju redan. Samma gamla historia som nu skall hårdlanseras i Kina och Indien. Som om det är det viktigaste med att vara levande. Strävan efter lyx. Det är den gamla historien.

Vilka är våra nya berättelser?

Jean Christian